Ett kärt återseende...
...eller jag vet inte riktigt vad man ska kalla det?
För drygt två år sedan startade jag en blogg där jag mestadels gnällde över det norrländska samhället jag levde i. Jag bloggade också om hur intresset för Fryshuset och Stockholm växte, och hur jag växte i min roll som "dottern som försvann." Idag, de åren senare, sitter jag i en lägenhet i slutänden av en blå tunnelbanelinje och funderar över vad som egentligen hände.
Jag kom in på skolan utan problem. Vilket jag egentligen vetat hela tiden, jag vågade bara inte vara öppen med det. (Jag har ett överdrivet stort självförtroende, något i stil med hybris ibland.) Skolan var väl något av en efter ett halvår och den där första lyckliga och spännande dimman lättade. Då var det ju bara en helt vanlig betongbyggnad med en aning udda ungdomar. Inget speciellt egentligen, och något vi i folkmun kallar "frysenångesten" kom smygande. Ettorna idag, de är fortfarande invirade i den där fluffiga dimman, det märks. De är högljudda och alldeles fr glada över att vara i skolan. Det ändras, det gör det. Ettan gav mig ingenting skolmässigt. Lite teori inom musiken fick jag dock lära mig eftersom musikstudierna på Hallens Skola bör granskas under lupp. (Oh my, she didn't!)
Åren fladdrade förbi med töntiga projekt och lam sång. Wow, vilken bitterfitta. Kanske, men så var det iallafall.
Dock hände det bästa som någonsin hänt mig genom min livstid. Jag träffade Elias.
Andra dagen i skolan, oj, föll pladask, och fortsätter att snubbla för honom varje dag. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, min själ och allt jag besitter. Och det vet han. Vi har haft våra upp och nedgångar, vilket tillhör alla förhållanden, men det har aldrig varit en fråga om att inte hitta tillbaka till varandra. Vi har faktiskt varit tillsammans i över ett år nu. Det är en merit, iallafall från min sida, jag trodde jag skulle bli uttråkad av framtida pojkvänner, och så snurrar jag in mig i ett fast förhållande på direkten. Ja du, livet har sina överraskningar..
And so does, Elias. Kanske därför jag aldrig tröttnar på honom, för att han är så.. full av överraskningar.
Sprudlande med idéer och roliga kommentarer. Ja, han förgyller mitt liv, helt enkelt.
Ingen kommer läsa detta, detta är ju ett dött verk. Ingen som samtalar eller har minsta relation till verket. Men det kändes bra att få skriva lite bara.. Skriva ur sig. Det finns egentligen så mycket jag vill skriva. Men det är saker som endast få gro i det tysta, mörka tills vidare...
